Flickorna

Det började den 16 April 2005, jag var gravid.
Eftersom vi inte skulle ha barn tillsammans ställdes vi inför ett mycket svårt dilemma,, som sedan övergick till någonting bra, vi ville ha barn.
Eftersom det var mitt 4-e barn så hade jag genomgått några graviditer och ingenting var sej likt. 

Jag tog kontakt med gyn mottagningen men allting var normalt. 
Jag började må illa som vanligt men denna gång var det värre. 
När jag var i vecka 16 tyckte jag själv och min syster att jag var så stor, livmodern var en bit ovenför naveln vilket i normala fall inte skulle ske förän i v 20-21 någonting. 
Jag åkte då tillbaka till gyn och fick till min fasa veta att det var 2. Tårarna rann nedför mina kinder, hur skulle jag klara det.
Fick då genast åka upp dit där man gör ul ordentligt och fick då inte stanna på gyn.

Då började eländet.
Det var enäggstvillingar, dom delade moderkaka och dom såg ingen skiljevägg. 
Jag som inte har en aning om vad det innebär var mest orolig över att jag
inte skulle klara av det och att det skulle bli kejsarsnitt, jag vill ju föda. 
Jag skulle bli skickad till Huddinge oxå då dom har mera erfarenhet och bättre utrustning. 
Väl på Huddinge efter någon vecka så träffade vi en superbra och trevlig läkare uppe på fosterdiagnostik. 
Han talade noga om hur det låg till efter att vi gjort ultraljud. 
TTS, Tvillingtranfusionssyndrom. Och vad är det???

Tvillinggraviditeter
Det finns två helt olika typer av tvillinggraviditeter, tvåäggstvillingar - som är den vanligaste formen - och enäggstvillingar. 
Tvåäggstvillingar är resultatet av att två  spermier befruktat två olika ägg. Vid enäggstvillinggraviditet har ett befruktat ägg delat sig i två embryon. Om denna delning sker efter tredje dagen efter befruktningen kommer tvillingfostren att dela moderkaka. 
I en del av dessa tvillinggraviditeter förekommer blodkärlsförbindelser mellan fostren. 
Ett fåtal av dessa utvecklar obalans i blodflödet, vilket kan leda till allvarliga komplikationer. 
Detta kallas tvillingtransfusionssyndrom.
Om det uppträder tidigt i graviditeten och eller lämnas utan åtgärd är sannolikheten att förlora ett eller bägge fostren stor.

Laserbehandling - unik behandlingsmetod på CFM
Tidigare var den enda behandlingen som stod till buds att regelbundet tömma överskottet av fostervatten. 
Även om det har viss effekt var behandlingen inte riktad mot grundorsaken och därför inte så effektiv. 
Att stänga kärlförbindelserna med laserteknik är en bättre behandlingsform, eftersom den riktas mot grundorsaken. 
CFM vid Karolinska Universitetssjukhuset är ensam i Sverige om att 
erbjuda denna behandling, (och Huddinge)

Denna skulle göras men misslyckades, sakerna gick sönder när jag låg på opbordet. 
Dom såg då ingenting och fick avbryta behandlingen. 
Tömde fostervatten enligt den gamla tekniken. 
Vi namngav våra flickor till Mirelle (tv 1) och Milea (tv 2) 
Jag var stor som ett hus och fick vara hemma och sängliggande eller inlagd på avdelningen omvartannat. 
Veckorna gick och jag genomgick ytterligare tömningar av fostervatten. 
Dom gjorde ultraljud för att titta på flödet mellan dom små, det var inte bra. Mirelle började bli övervätskad och hjärtat slog oregelbundet, 
Milea började få vätskeansamling i huvudet som pressade ihop hjärnan så den kunde inte växa s0m den skulle. 
Det kunde gå tillbaks vid födseln sa läkaren men det kunde oxå vara så att hon skulle bli hjärnskadad.

Äntligen i vecka 24 då kan man strax ta ut dom,,,, för att iaf försöka rädda den stora dvs Mirelle. Hon skulle sas det klara sej bättre utanför livmoderna medans Milea klarade sej bättre inne, hade då ett val.. Plocka ut dom och hoppas på det bästa. Eller låta det vara. 
Tillbaka på huddinge gör ett ul för att kolla statusen och hur dom mår.
Hjärtat på Mirelle har slutat att slå. Mirelle är död. DÖD!!! Nej... 
Tårarna rann och jag visste ingenting,,,, Jag bara såg på skärmen att hon låg där,, helt still och inget hjärta som pickar. 
Över till Milea för att se hur hon mår, det var väl sådär med henne, dåligt flöde och oregelbundna hjärtslag. 
Dom hade ju samma omlopp så hon blir ju påverkad av att Mirelle inte längre levde. 
Det var fredagen den 2/9 och vi skulle tänka under helgen hurvida vi ville fortsätta graviditeten med Milea eller om vi ville avbryta, självklart ville vi fortsätta ännu fanns ju chansen även om den var liten men den fanns, hon levde ju.

Väl hemma, jag lägger mej i soffan med rinnande ögon, barnen var hos sin pappa och lika bra var väl det. 
Vi ville ju inte säga något eftersom det bara skadar i nuläget. 
Fredagen gick mot sitt slut, lördagen kom och den var lång. 
Jag försökte hela tiden känna efter ifall hon rörde sej, men hon var ju så liten att det var svårt. 
Helgen var över och måndagen kom. 
Väl tillbaks på huddinge, men vår läkare var inte där. 
Han var hemma för att hans mamma hade avlidit under helgen. 
Träffade då en annan läkare som vi träffat vid något tillfälle tidigare. 
Pratade lite med honom sedan gjorde vi ultraljud för att se hur Milea mår, hon är död. 
Ingen hjärta som pickar där heller. 
Jag stirrar och verkligen försöker se efter om dom, vi, jag har sett fel. 
Dom kanske lever båda två. Nej dom är borta, där ligger jag med 2 barn i magen jag ser dom ju, men dom finns inte mer. 
Nu måste dom ju alltså komma ut.

Jag blir inlagd på avdelningen jag spenderat ganska mycket tid på. Personalen visste om hela min situation. Jag fick väldigt mycket stöd av både min man, syster och av alla inblandade på avdelningen. Då var det dags att hämta barnen, nu måste dom få veta att deras systrar inte lever längre, dom kom till avdelningen och jag grät. Dom förstod ju ingenting. 
Varför är mamma ledsen? 
Då när dom stod hos mej så sa jag det bara, era systrar är döda.
Jag visste ju inte hur jag skulle tala om det, det var ju så svårt. 
Dom reagerade först som om jag skojjade. När dom väl förstod att jag inte gjorde det så började dom gråta. 
Dom ville ju ha sina systrar, vi tog in en barnmorska som skulle vara ett litet stöd för oss i deras frågor.
Innan dom sedan skulle åka hem så pussade dom magen hejdå, kramade den och vi allagrät tillsammans, det var en mycket jobbig tid. 

Sedan var det dags att börja igångsättningen, dom förde in prostaglandingele nära intill livmoderhalsen för att starta ett värkarbete. Efter ett par timmar förde dom in lite till, jag 
fick citodon mot den molande värken. På natten runt 2,30 ca kom bm in skulle kolla mitt blodtryck bla, jag bad om en citodon för att kunna somna om eftersom jag hade lite ont. 
Jag hade inte alls mycket ont men för mycket för att kunna somna, hon gjorde då en undersökning på mej och sa sedan, du är öppen 3 cm och vi kör in dej till förlossningen. 
Min man vaknade i samma veva och förstod ingenting. 
Jag bad honom ringa min syster, vilket han gjorde ca 2,45 när vi kommit in på förlossningsrummet. 
Barnmorskan sa att jag kan välja vilken smärtlindring jag ville. 
Men jag ville i alla fall börja enbart med lustgas. 
Hon gjorde en undersökning till och det visade sej att jag var nu öppen ca 6 cm. Ring Annicka igen sa jag högt, Johan ringde och hon var på väg, hon måste skynda sej för nu är det brottom. 
Klockan var då ca 3,05 tror jag, Annicka kom som en ångvält in genom dörren, jag var lite virrig i och med lustgasen men jag vet att helt plötsligt var hon bara där. Hon kom i absolut sista sekunden tror jag för då jag märkte att hon var där var det så gått som klart. 
Mirelle föddes kl 03,14 och Milea 03,16 med vikter på endast 620 och 400 g.
Allt gick till som på en "vanlig" förlossning, jag fick upp dom på mitt bröst efter att dom var födda. 
Vi hade dom hos oss, vi höll dom i vår famn, pratade med dom. 
Men dom blev ju kalla så fort, jag la över dom min filt med det hjälpte ju såklart inte. Dom levde ju inte. 
Dom var ju bara varma av fostervattnet. Nu var dom kalla i min famn.

Jag och Johan kan inte tacka min syster nog för allt stöd vi fick under den här svåra tiden.
Jag älskar dej. Tack för att du finns i mitt liv i vått och torrt. 
Tack även till all personal på Huddinge Sjukhus för det stöd och den hjälp ni gav oss.

Endast 1/3 av alla tvillingar är enäggs och endast 15% av dom får tts.

 

 

 

Jag vill alltid älska 
klicka ovan

Tack alla ni som orkat läsa.
MVH Linda och Johan

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ 
An angel in the book of life
wrote down my baby's birth,
and whispered as she closed the book
-Too beautiful for earth.
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

 

Många säger sej ha sett en ängel. Jag har haft två i min famn...

 

Viss text tagen från CFM

http://www.geocities.com/minegenvra/carola

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)